Det kan låta otroligt, men marken under stora delar av Sverige rör sig fortfarande uppåt. Det sker långsamt, så långsamt att vi inte märker det i vardagen, men över några generationer blir förändringen tydlig. Fenomenet kallas landhöjning och är ett direkt arv från den senaste istiden. I den här artikeln går vi igenom hur landhöjningen fungerar, var den är som störst och hur den har format både landskapet och samhällena längs kusten.
Vad är landhöjning?
Under den senaste istiden täcktes Skandinavien av ett inlandsis som på sina tjockaste ställen var flera kilometer tjockt. Den enorma tyngden pressade ner jordskorpan i den underliggande, trögflytande manteln. När isen smälte bort för ungefär tiotusen år sedan försvann trycket, och jordskorpan började sakta återta sitt ursprungliga läge. Eftersom manteln flyter mycket långsamt pågår processen fortfarande i dag, och den kommer att fortsätta under lång tid framöver.
Inom geovetenskapen kallas fenomenet ofta postglacial landhöjning, alltså landhöjning efter istiden. Det är viktigt att skilja den från vanliga förändringar av havsnivån. Vid landhöjning är det marken som rör sig, inte vattnet, även om resultatet längs kusten blir att havet tycks dra sig tillbaka.
Störst vid Höga kusten och Bottenviken
Landhöjningen är störst där isen var som tjockast, och det var kring norra delen av Bottniska viken. Där stiger marken i dag med knappt en centimeter per år. Ju längre söderut man kommer, desto mindre blir höjningen, och i Skåne är den nära noll. Det betyder att kartan över Sverige förändras olika snabbt i olika delar av landet.
Höga kusten i Ångermanland är det mest kända exemplet. Där ligger den så kallade högsta kustlinjen nästan 300 meter över dagens havsnivå, vilket är det högsta som uppmätts i världen. Området är tillsammans med Kvarkens skärgård på den finska sidan upptaget på Unescos världsarvslista just på grund av landhöjningen. Vid Skuleberget går det att se hur högt havet en gång nådde upp på berget.
Vad betyder högsta kustlinjen?
Högsta kustlinjen är den högsta nivå som havet nådde efter att isen hade smält. Allt land som i dag ligger under den nivån har alltså någon gång legat under vatten och har sedan stigit upp. Under högsta kustlinjen har vågor och strömmar spolat bort finare jord och lämnat kvar sten och grus. På vissa platser syns detta som klapperstensfält, stora fält med runda, slipade stenar som en gång låg i strandkanten.
Ovanför högsta kustlinjen har marken aldrig påverkats av havets vågor på samma sätt. Där ligger moränen kvar och skogen växer ofta tätare. Gränsen mellan de två kan vara tydlig i terrängen, och den är ett bra exempel på hur geologi och geografi hänger ihop. Fler sådana begrepp förklaras på vår sida om geografiska begrepp.
Så påverkar landhöjningen landskap och samhällen
Längs Norrlandskusten har landhöjningen haft stor betydelse för hur städer och hamnar utvecklats. Hamnar som en gång låg vid vattnet blev med tiden för grunda, och flera orter har därför flyttat närmare den nya strandlinjen. Ett känt exempel är Luleå, där staden på 1600-talet flyttades från Gammelstad närmare havet, bland annat eftersom den gamla hamnen hade blivit svår att använda.
I skärgårdarna dyker nya skär och öar upp, tidigare sund blir grundare och havsvikar kan med tiden snöras av och bli sjöar. Det gör att sjökort, höjdsystem och fastighetsgränser behöver ses över med jämna mellanrum. Landhöjningen spelar också roll i diskussionen om stigande havsnivåer. I norra Sverige stiger marken i dag snabbare än havet, medan det i södra Sverige är havsnivåns höjning som väger tyngst.
Landhöjningen visar att landskapet omkring oss inte är färdigt utan fortfarande förändras. Nästa gång du står vid en strand längs Norrlandskusten kan det vara värt att tänka på att marken under fötterna sakta är på väg uppåt. Vill du veta mer om landets naturgeografi hittar du fler artiklar under svensk geografi.
